Nya bilen!
Nya bilen!
Upp och ner, mest upp, nästan bara upp. Långt upp!
Jaha, det finns både glädjeämnen och sorgeämnen att nämna sedan sist.
Vi kan börja med det tråkiga. För det är jävligt tråkigt, men det är mest för mig som det är tråkigt. Eller kanske för min sambo också som får höra min klagan. Förra året startade jag volleybollsäsongen med att bryta foten. Det rekommenderas inte, det gör ont och passar inte ihop med volleybollspel. Nu vet jag ju det, så jag tänkte att jag skulle skippa det den här säsongen. Men istället har jag gått och gjort mig illa i knät. Nu snackar vi förhoppningsvis inte samma rehabilitering som efter en fraktur i foten. Men ändå någon veckan vila och sen några veckors rehabilitering. Mitt i seriestarten. Jag blir så arg! Jag har en gammal kropp, så känns det. En glaslirare det är vad jag är. Men nu ska jag verkligen försöka göra den här rehab.träningen på riktigt. Inte skynda på rahabiliteringen. Tänk hur det är. Här sitter jag varje dag och förklarar för mina patienter att man inte kan skynda på rehabilitering att man måste ge det tid, att det är bättre att göra saker ordentligt och inte snabbt. Ja, JAG VET. Men JAG VILL nåt annat. Jag vill spela nu. Men jag ska försöka dra lärdom av min fotfraktur vilket jag tror halvt orsakade den här knäskadan då min högra fotled och hälsenan där är lika töjbar som en ståltråd och nog inte ger mycket utrymme och flexibilitet för ett feltramp eller en vridning.
Dvs denna veckan innehåller rehabträning i form av cykling, diverse övningar för att stärka musklerna kring knät och gymma. Känna lite på boll. Tålamod, tålamod och tålamod.
Nu ska det tilläggas att den här lilla tråkigheten verkligen är en piss i havet i jämförelse med roligheterna. Och det är ju tur det!
Jag har nämligen köpt ny bil. Numer är vi stolta ägare till en KIA CRDI Sports Wagon -10. Mums! ;-) Och den goda nyheten nummer två är att lillsyrran kommer hem nästa vecka! Tänk att hon har varit borta över ett år. Nu tror jag att jag ska sätta henne i koppel oh inte låta henne gå mer än några meter bort de närmaste veckorna. Kanske kan jag behöva ta nån fight med hennes pojkvän som kanske har lite intresse i att träffa henne också. Men då tar jag den, för nu släpper jag henne inte på ett tag! Det ska bli så skönt att ha henne hemma igen!
Sen har jag ännu mer goda nyheter! Jag har fått nytt jobb. Yeay! Jobbet ligger i Karlstad vilket är helt suveränt i sig, slippa pendla! Mer tid över! Eller om jag känner mig själv rätt, mer tid att lägga på att göra nåt annat. Gymma är min plan, att den tid jag inte har nu som jag får med det nya jobbet - den ska bli på gymmet. Det är ju tydligt att min kropp inte pallar den här volleybollgrejen annars. Det nya jobbet ger inte bara mer tid, det ger mer pengar också! Tip top! Och det bästa med det nya jobbet, det är att det verkar så förbannat intressant och roligt! Jag ser verkligen fram emot att jobba där på ett sätt som jag inte har gjort förut. Jag har alltid tyckt att det varit ganska roligt att jobba, men det här är nåt helt annat. Det ska bli så kuL! Kan knappt bärga mig innan jag får börja, även om jag också är ganska nervös för vad som kommer förväntas av mig och hur jag ska klara det.
Livet är härligt. Även om det förstås fortfarande är outhärdligt synd om mig eftersom jag har ett knä som ska rehabas'.
Vi kan börja med det tråkiga. För det är jävligt tråkigt, men det är mest för mig som det är tråkigt. Eller kanske för min sambo också som får höra min klagan. Förra året startade jag volleybollsäsongen med att bryta foten. Det rekommenderas inte, det gör ont och passar inte ihop med volleybollspel. Nu vet jag ju det, så jag tänkte att jag skulle skippa det den här säsongen. Men istället har jag gått och gjort mig illa i knät. Nu snackar vi förhoppningsvis inte samma rehabilitering som efter en fraktur i foten. Men ändå någon veckan vila och sen några veckors rehabilitering. Mitt i seriestarten. Jag blir så arg! Jag har en gammal kropp, så känns det. En glaslirare det är vad jag är. Men nu ska jag verkligen försöka göra den här rehab.träningen på riktigt. Inte skynda på rahabiliteringen. Tänk hur det är. Här sitter jag varje dag och förklarar för mina patienter att man inte kan skynda på rehabilitering att man måste ge det tid, att det är bättre att göra saker ordentligt och inte snabbt. Ja, JAG VET. Men JAG VILL nåt annat. Jag vill spela nu. Men jag ska försöka dra lärdom av min fotfraktur vilket jag tror halvt orsakade den här knäskadan då min högra fotled och hälsenan där är lika töjbar som en ståltråd och nog inte ger mycket utrymme och flexibilitet för ett feltramp eller en vridning.
Dvs denna veckan innehåller rehabträning i form av cykling, diverse övningar för att stärka musklerna kring knät och gymma. Känna lite på boll. Tålamod, tålamod och tålamod.
Nu ska det tilläggas att den här lilla tråkigheten verkligen är en piss i havet i jämförelse med roligheterna. Och det är ju tur det!
Jag har nämligen köpt ny bil. Numer är vi stolta ägare till en KIA CRDI Sports Wagon -10. Mums! ;-) Och den goda nyheten nummer två är att lillsyrran kommer hem nästa vecka! Tänk att hon har varit borta över ett år. Nu tror jag att jag ska sätta henne i koppel oh inte låta henne gå mer än några meter bort de närmaste veckorna. Kanske kan jag behöva ta nån fight med hennes pojkvän som kanske har lite intresse i att träffa henne också. Men då tar jag den, för nu släpper jag henne inte på ett tag! Det ska bli så skönt att ha henne hemma igen!
Sen har jag ännu mer goda nyheter! Jag har fått nytt jobb. Yeay! Jobbet ligger i Karlstad vilket är helt suveränt i sig, slippa pendla! Mer tid över! Eller om jag känner mig själv rätt, mer tid att lägga på att göra nåt annat. Gymma är min plan, att den tid jag inte har nu som jag får med det nya jobbet - den ska bli på gymmet. Det är ju tydligt att min kropp inte pallar den här volleybollgrejen annars. Det nya jobbet ger inte bara mer tid, det ger mer pengar också! Tip top! Och det bästa med det nya jobbet, det är att det verkar så förbannat intressant och roligt! Jag ser verkligen fram emot att jobba där på ett sätt som jag inte har gjort förut. Jag har alltid tyckt att det varit ganska roligt att jobba, men det här är nåt helt annat. Det ska bli så kuL! Kan knappt bärga mig innan jag får börja, även om jag också är ganska nervös för vad som kommer förväntas av mig och hur jag ska klara det.
Livet är härligt. Även om det förstås fortfarande är outhärdligt synd om mig eftersom jag har ett knä som ska rehabas'.